Musikhistoria - termer och begrepp
Denna artikel är något av en utvikning från ämnet som annars gäller på sidan. Det handlar här om en rad termer och begrepp som är relevanta inom musikvetenskap och musikhistoria.
Ars antiqua – Ars antiqua blir i översättning ”den gamla konsten” och denna period ägde rum cirka 1250–1300 (forskare har dock varit oense om denna tidsinramning). Termen fick sitt namn då den ställdes i konstrast mot Ars nova (se denna term).
Ars nova – senmedeltida musikform som eftergick Ars antiqua (se denna term) och var först och främst hemmahörande i Frankrike, fast det förekom också en italiensk version. Som den främsta kompositören under denna tid brukar Guillaume de Machaut räknas. Med Ars nova uppkom ett nytt notationssystem, som hade större förtjänster än modalnotationen som dessförinnan varit gällande.
Blåsinstrument – under medeltiden var blåsinstrument gångbara vid konserter utomhus eller i stora lokaler på grund av att de var ”högljudda” instrument.
Cantus firmus – betyder den fixerade stämman på latin. Betecknar stämman som först komponerades i en flerstämmig komposition, och vilken är den strukturella utgångspunkten. Cantus firmus är oftast tenorstämman.
Cembalo - ett gammalt klassiskt stränginstrument av typen ”knäppta stränginstrument”, inte minst berömd för att Mozart senare kom att spela på en sådan.
Chanson – världslig sångform som har funnits sedan medeltiden.
Gregoriansk sång/gregorianik – gregoriansk sång förekom ursprungligen i den katolska kyrkan. Enligt en legend var det påven Gregorius I som på egen hand under 1500-talet skrev ned den repertoar som blev den sedermera rådande. Stilmässigt är sången enstämmig och saknar således harmonier.
Homofoni – med homofoni menas flerstämmiga satser, fast där delarna är olika dominerande. Till exempel en sång där sången är viktigast och en gitarr är med och kompar. Överstämman kan också stödjas av flera instrument. Det homofoniska tankesättet inom musiken ledde bland annat till att operan skapades under 1600-talet.
Hymn – dikt som tonsattes inom kristenheten med början på 300-talet.
Kantat – kantaten är en komposition i flera satser och den kan vara gjord till en religiös eller världslig text. Den är gjord för en eller flera solister, kör samt orkester.
Klaverinstrument – klaverinstrument är en gemensam beteckning för en grupp stränginstrument som hade sitt ursprung i medeltiden och vilka hör till de greppbrädslösa cittrorna. Tidigast bevarade musik från denna grupp är från ca 1350.
Konsert (Concerto) – Concerto användes som term i Italien under 1500-talet och det tidiga 1600-talet och avsåg verk för icke-standardiserade ensembler. Senare kom termen snarare gälla instrumentala verk.
Koral – härstammar från det latinska choralis som avsåg kören eller koret. Kan betyda gregoriansk sång (se denna term). Kan också vara melodin eller texten eller både och i en luthersk kyrkovisa.
Kyrkomodus/modus – med modus menas diatoniska skalstrukturer och tonsläkten. Ett vanligt sammanhang är kyrkotonarterna, vilket termen ursprungligen var knuten till.
Madrigal – en musikalisk formtyp för två till tre, vilken var vanlig i italiensk musik under 1300-talet.
Melism – flera toner på samma stavelse.
Menuett – härstammar från en dansform under barocken och spelas i tretakt.
Modalitet – modalitet, eller modus, är en term som brukar användas till att beskriva musik som inte grundas i det harmoniska (dur- och mollsystemet). Det centrala blir då i stället skalstrukturer.
Monodi – monodin skapades under barocken och var en enstämmig sång med förebilder i antiken. Som självständig musikform var den kortvarig, den kom i stället att ingå i opera.
Monofoni – musik som inte är polyfonisk, alltså enstämmig musik. Denna musik var vanlig på medeltiden, då en hel sång kunde bestå av en röst och inget mer.
Motett – de första motetterna tillkom kring 1220. Sedan utvecklades stilen till en rad olika musikformer, signifikant är flerstämmighet. Från och med 1500-talet har den främst ingått i kyrkliga sammanhang. Josquin Desprez är en av de allra största kompositörerna inom denna genre.
Mässa – mässan var en central musikform i den romersk-katolska liturgin – den rankades också högst av de olika formerna. Mässan hade en klassisk struktur, som bestod av följande delar: introitus, trishagion, kyrie, gloria och laudamus. En känd kompositör inom denna genre var Dufay som verkade under 1400-talet.
Opera buffa – en operaform som inte uppfördes i samma ”höga” stil som opera seria (se denna term). Från början var den ett mellanspel i en opera seria och kunde ibland parodiera på denna. Det rörde sig ofta om humoristiska intriger.
Opera seria – om opera buffa (se denna term) är komedi är opera serie tragedi, vilken innehöll heroiska ämnen. Opera serie var den förhärskande formen under 1700-talet. Viktig för denna form var Alessandro Scarlatti.
Oratorio – ett oratorium hade oftast ett bibliskt innehåll, men var för den skull inte alltid förlagd (i sitt uppförande) till kyrkan. Den kunde likväl äga rum i samband med en predikan. Formen var dramatisk och det ingick solister, kör samt orkester.
Polyfoni – polyfoni är detsamma som flerstämmig musik. Detta kunde i praktiken innebära att flera röster sjunger samtidigt eller att flera instrument involverades. Till skillnad mot homofoni är stämmorna i polyfonisk musik alla självständiga. Ett exempel på polyfonisk musik kan gälla en kanon där alla stämmor sjunger samma melodi fast med olika början.
Slagverk – slaginstrumentet brukar betraktas som en av de äldsta instrumentgrupperna, en del menar den allra äldsta.
Solmisation – att bruka tonnamn för olika tonsteg, till exempel do, re, mi, fa, sol, la.
Sonat – sonat är ett instrumentalt verk bestående av flera satser: allegro, andante, menuett och rondo. Sonaten fick denna sin klassiska form genom Haydn, Mozart och Beethoven efter ha växt fram ur barockens sonata. Pianot är centralt, men även violin och cello är viktiga instrument.
Stränginstrument – musikinstrument där ljudet framkallas genom att strängar sätts i svängning. I den här gruppen ingår både gitarr (knäppta stränginstrument) och piano (anslagna stränginstrument) bland annat.
Svit – en svit är en komposition av danssatser och var vanlig under 1600- och 1700-talen. Likt sonaten (se denna term) var den uppbyggd genom olika beståndsdelar och i mitten av 1600-talet standardiserades detta till att innefatta allemande, courante, sarabande samt gigue.
Symfoni – en symfoni utgörs oftast av fyra satser, vilka är snabb sats, långsam sats, menuett (eller scherzo) och snabb sats. Symfonier bestod från början av instrumentalmusik, men under 1800-talet kom tillägg i form av till exempel sång att förekomma. Symfonin uppstod kring 1750 och fulländades av Mozart, Haydn och Beethoven.
Tonalitet – om man baserar ett ackord på C-durskalan blir tonikan C-dur, subdominanten F-dur och dominanten G-dur. Tonaliteten är centraltonen, C.
Se även allmänna musiktermer.